Vänner

För någon månad sedan fick vi reda på att Oliver bästa kompis Maya och min nära vän Cila (och pappa Tony) ska flytta från Åland till österbotten. Cila kommer från Malax, så dom vill bo närmare familjen.
Jag som också är inflyttad förstår precis hur det är att vara utan sin familj, speciellt när man har barn. Att kunna umgås med sin familj när man vill, få hjälp och stöd.

Men det har ibland varit svårt att glädjas helt med dom, av egoistiska skäl. Inte vill jag att dom ska flytta, för min skull och för pojkarnas skull. Maya och Oliver är så bra kompisar som busar och bråkar och kramas.
Som inflyttad så känner jag inte så många här, jag flyttade ju tre veckor innan Oliver skulle födas så jag har ju aldrig jobbat här på Åland. Så det enda sociala umgänget, utom Lukas familj och kompisar, jag har är min underbara mammagrupp. Tusen tack till Jeanette som fick med mig i den. Genom den fick både jag och Oliver kompisar.
En efter en började mammorna i guppen att jobba, men Cila och jag (och några till)  har varit hemmamammor och umgåtts dag efter dag efter dag, i vått å torrt, snö å strand.

Det har varit många gråtkalas. En middag på Indigo med sju storgråtandes tjejer, undra vad personalen tänkte? Varje gång Oliver frågar efter Maya å vill leka å simma med henne, kommer det en tår.

 Ni kanske undrar hur man får så fina kort på så många fina (å glada och stilla) små busar samtidigt?

Jo, det tar en hel mammagrupp. Några mammor dansar och sjunger, medans dom andra fotar å sen byts man av.

Kompisarna busade i både värme och kyla

Cila är den bästa "jagaren"