Det var konstigt att somna igår utan att hör Oliver andas i sin lilla säng, och konstigt att vakna utan att få kramas med sin älskling. När jag åt frukost på morgonen trodde jag att hörde Oliver flera gånger innan jag kom på att han inte var här. Det måste varit dom små tvilling-grannarna som jag hörde genom väggen. 

Vissa får en att känna sig som om man inte fattar nåt och bara är en dålig förälder, lyssnar inte när man försöker förklara hur vi gör och vad vi tror, medans andra på sjukhuset försöker lyssna på vad som faktiskt är problemet och hjälpa.