När jag bara hade Oliver kunde jag resa dit, det var jobbigt men jag klarade det, men nu när det är två små söta killar fixar jag inte det med en färja på 2,5 timme och pojkar som springer åt olika håll och sedan en åka bil i alldeles för många timmar.
Men nu när Lukas jobbar i Norge kom jag på att han kan köra oss dit och sen ta bussen till Oslo, och sen när hans pass är klart så kör han oss hem igen.
Vi fick ett litet "bakslag" då min älskade Helen, och hennes bebis i magen, hamnade in på sjukhus och inte hade kunnat hänga med oss, men vi hade kunnat hälsa på henne och busa med hennes förste pojke.
Allt var organiserat och packat, vi var redo. Vaknade i god tid, vi blöjbytet såg jag en vätskefylld blåsa på Olivers ben, å så en till. Vattkoppor!
Men vi tänkte att vi åker ändå, fast det jag inte för hälsa på Helen, men tänkte att min brors alla barn har haft det så vi kan hänga där. Men när vi kom av färjan i Sverige ringde jag och det visar sig att alla inte hade haft och om dom blev smittade så skulle dom bli sjuka just när dom ska åka iväg på massa skoj. Så vi tog beslutet att vända om, eller köra in till Norrtälje och vänta på nästa färja tillbaka.
Det var så tråkigt, Oliver blev ledsen för att inte få träffa kusinerna, och jag med. Jag satt i baksätet mellan pojkarna och fällde några tårar.
Så litet å oskyldigt det startar.
Titt tu säger pojkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar